Jag är glasklar i mitt försvar av demokratin. Och jag är glasklar i min nolltolerans mot extremism. För det får jag en hel del stöd. Men för det får jag också en strid ström av kritik.
Särskilt anmärkningsvärd är kritiken från kultursektorn. Flera kulturpersonligheter har, som regel med avsiktliga missförstånd som verktyg, kommit med mer eller mindre konstiga invändningar mot vad jag sagt och gjort. Fokus för uppståndelsen har oftast varit filmen ”Burka Songs”.
I eftermiddag deltar jag i ett samtal på temat ”Politisk påverkan inom film och TV” på det filmpolitiska toppmötet på Göteborgs Filmfestival. Där dyker ”Burka Songs” med all säkerhet upp igen.
Jag ska självfallet inte bli för optimistisk. Men jag hoppas ändå att det någon gång kan bli möjligt att lyfta vad som hittills varit primitiv pajkastning till en seriös diskussion. Det här är frågor som är alldeles för viktiga för att bara tramsas bort.
Visa originalinlägg 600 fler ord
Katarina Bredberg 